Förövrigt noterar vi att

– Aftonblaskan kritiserar regeringen för att ”allt fler barn blir hemlösa”. Om datan tidningen väljer att undanhålla läsaren inkludera barnens föräldrar eller enbart innehåller ensamkommande (mustaschprydda) barn återstår att se.

– skottlossning från polisen för att stävja ”bråk och upplopp” i Rosengård numera förpassas till tidningarnas insida.

– Labourledaren, efter att tillsammans med Tories hindrat bankerna från att via sina anställda öka skatteintäkterna (med löne- och bonusstopp) nu vill straffbeskatta sin andra framgångsrika industri, hedge fondsverksamheten. ”Asset stripping” av en finansiell aktör skall via pålagor och straff hindras menar den metaforiske brodermördaren som kan räkna med en snar exodus av betalande hyresgäster ur W1.

– mediavärldens kelgrisar akka den dynamiska duon i USA, Barak och Hillary kanske inte hade tänkt sig ytterliggare 8 år med Putin som Rysslands härskare då de lanserade knappen, slogan och den utrikespolitiska doktrinen ”reset”.

– chefen för de ryska strategiska kärnvapentrupperna, Generallöjtnant Sergei Karakayev, informerade omgivningen om att truppslaget i samband med Putins ellevering till president kommer att expandera med ett mobilt regemente. Det skall inte uteslutas att den svenska politiska ledningen kvittar den ryska upprustningen mot NATOs nedrustning och sålunda bedömer att risken för konflikt och kapprustning är ringa på det att ”den stabila utvecklingen i närområdet kan fortsätta även under kommande budgetperiod”.

– Jakob Nilsson, historielös propagandist på den LO sponsrade aftontidningens kultursidor, försöker ta billiga poäng då en i England tidigare förbjuden film får saluföras. Proletariatets pennfäktare låter oss förstå att den italienska skräckfilmen Cannibal Holocaust från 1980 (föga förvånande för dem som till skillnad från både Vän Av Ordning och Herr Nilsson bevittnat eländet) blev en av 74 filmer som i kölvattnet av den omtalade videovåldsdebatten listades som en ”video nasty” och sedermera förbjöds i Thatchers Storbritannien 1983. Vad vår partitrogne skrivbordsrevolutionär påpassligt ”glömt bort” i sin krönika är att det i Palmes Sverige på denna tid ansågs som högst hälsovådligt att ens visa reklam, än mindre våldsfilmer med sadistiska inslag.